Vad hände med Folkhemmet och Välfärden?

Folkhemmet och välfärden, två ord som inte säger så mycket för medelsvensson.

Under 50- 60- och även 70-talet så hade man en framtidsvision, folkhemmet var den trygga starka punkten som skulle frodas med välfärden.
Man levde för att stärka det levnadssätt som stakats ut, stärka grunden så att säga.
En tryggare framtid för våra barn, en avkopplande miljö för våra gamla och sjuka.
Den svenska versionen av "The American Dream" helt enkelt.

Men vad var det som hände under 80- och 90-talet egentligen?
Vad fick oss att sluta sträva med samma glödande vilja efter våra mål/drömmar?
Jag tror att vi blev nöjda, vi ansåg att vi nått upp till den dröm vi jagat under en så lång tid och därmed fick individualismen ett öppet spelfält.
Eftersom man såg saker på ett lättare sätt kunde man nu slita sig från gruppen och satsa på sina egna drömmar, -Jag ska uppnå det här, Jag måste ha det där.
Man såg till sina egna behov först, man planerade för sig själv, för sin egen framtid och inte som ett folk.

Med åren ökade invandringen och orden välfärd samt folkhem sågs mer och mer som främlingsfientliga uttryck, för nu var vi mångkulturella och kan inte enbart tänka på vårt eget bästa.
Det är på ett sätt ganska konstigt eftersom invandrare som blir svenska medborgare även blir en del av folkhemmet och de kan, lika väl som alla andra, bidra till välfärden.

I dagens Sverige mår svensken inte så bra som vi brukade må, visst har vi det väldigt bra på många sätt, men vi verkar samtidigt ha tappat något viktigt inom oss.
Det är svårt att förklara, men om jag tar upp ett exempel så kanske ni förstår lite hur jag tänker.

Svenska barn räknas till de tryggaste i världen medan svenska föräldrar tillhör några av de oroligaste i världen.

Jag tror att det vi saknar för att kunna må bra igen är ett gemensamt mål att sträva efter, en ny välfärd att leva upp till.