Flickan som lekte med elden(2009)

Flickan som lekte med elden är uppföljaren till den omtalade nordiska succén Män som hatar kvinnor, även den från 2009.

Handling:
"Lisbeth Salander återkommer till Sverige efter en längre tids vistelse utomlands, där hon dras in i en mördarjakt där hon själv är villebråd. Salander bestämmer sig för att göra upp med det förgångna en gång för alla. Hon ska straffa dem som förtjänar att straffas. Samtidigt har Mikael Blomkvist på Millennium fått korn på hett nyhetsstoff. Journalisten Dag Svensson och hans sambo Mia Bergman kan visa avslöjande fakta om en omfattande sexhandel mellan Östeuropa och Sverige. Många av de personer som utpekas i traffickinghärvan har högt uppsatta positioner i samhället."(Wikipedia)

Jag tror att många, likt mig, hör talas om den här filmen och tänker "jaha ja, ännu en svensk medelfilm som på sin höjd når titeln Bra för att va svensk".
Och kan man anklaga någon som tänker så? Vi har ju trotts allt inte blivit överösta med inländska toppfilmer under de senaste 10 åren direkt.

Män som hatar kvinnor bröt det mönstret och Flickan som lekte med elden följer i samma spår.
Filmen får sin start med små korta återblickar från sin föregångare och snart är vi i full fart med fightingscener, spänning, blottade bröst och blödande näsor, precis som det ska vara med andra ord.
Även om den inte är lika gripande som den första filmen så håller den en fängslad och man har inget emot att spendera sin fritid framför denna svenska thriller.
Handlingen har sin gång och jag sitter och sugs in i filmen allt mer, känner hat mot de onda och sympati för de goda.
Filmen har en del moraliska aspekter som säkert någon stör sig på, men om sanningen ska fram så är det ju en tilltalande film om man bryr sig så mycket om det, eller hur?
Den är som sagt inte lika bra som sin föregångare men ger mig ändå lust att se den sista filmen i trilogin.

Man går ut med att det är en fristående uppföljare men jag skulle vilja påstå att det nästan är ett måste att se ettan för att få ut maximalt av storyn.

Slutligen säger jag bara se den, visst är den svensk, men den håller sig över "bra för att va svenskt" gränsen.

Paranormal Activity (2007)

Handling:
"Micah och Katie är två studenter som bor tillsammans i en förort i San Diego, Kalifornien. En dag avslöjar Katie för sin pojkvän att hon har blivit förföljd av en spökliknande vålnad enda sedan hon var liten flicka. Hon säger också att hon tror att vålnaden nu befinner sig i samma hus som Micah och Katie. För att bevisa att så inte är fallet köper Micah en videokamera för att försöka filma de paranormala händelserna på bild."(Wikipedia)

Jag har sett många skräckfilmer, fler än jag skulle vilja såhär i efterhand och visst har besvikelserna ställt sig på rad under de senaste åren med undantag från bland annat SAW och El Orfanato så jag visste inte riktigt vad jag skulle förvänta mig av den här filmen, skulle det finnas något av värde? Något att minnas?


Filmen rullar sakta igång med en rätt så långsam och småtråkig inledning där vi får bekanta oss med huvudpersonerna Micah och Katie.
Man får även tid på sig att vänja sig vid det annorlunda kameraarbetet som till en början kan kännas lite jobbigt men snabbt vänjer in en i det.

En bit in i filmen upptäcker jag att jag sitter och håller andan och inte vågar prassla med någon chipspåse eller dricka läsk, minsta lilla ljud skulle bryta förtrollningen den film kastat över mig och stämningen skulle vara förstörd, som i trans sitter jag likt en staty och låter mig förföras av det som verkar vara den mest inlevelsefulla filmen någonsin.
Varje scen i filmen och varje ljud för mig att vilja rysa av välbehag och spänning det är som att bli djupt förälskad för första gången och känna att kärleken är besvarad med, om möjligt, ännu större glöd.

Den här filmen är inget mästerverk, den är så mycket mer och så mycket större än så, det går inte med ord att beskriva dess perfektion.

Det enda jag kan säga just nu är, Se den.


Sidonoter:
Med en budget på 15.000 dollar får det en verkligen att inse skillnaden mellan specialeffekter och handling, och filmen 2012 med sin budget på 200 miljoner dollar hade bara specialeffekter att komma med.
Vem vill se en snygg digital hög med skit istället för en riktigt bra film?

Många filmer satsar på stora dyra namn(skådisar) med välkänt ryckte som ska leda filmen till kassasucce, varför? Paranormal Activity hade ingen Leonardo DiCaprio, Arnold Schwarzenegger eller Julia Roberts.
Ändå lyckades man dra in 100 miljoner dollar på filmen(ca 6667 gånger budget), och det är bara nu i början.

2012

Ja då var det dags för mig att granska ännu en film, den här gången gäller det filmen 2012 som nyligen haft världspremiär.

Handling:
"Katastrofer börjar inträffa samtidigt i hela världen den 21 december 2012. USA inrättar en myndighet vid namn "Institute for Human Continuity" (Institutet för Människoartens Överlevnad), som med hjälp av ett antal fartyg försöker garantera Homo Sapiens överlevnad.

Filmen är inspirerad av ett antal olika, helt ovetenskapliga hypoteser, främst att vissa tror att Mayakalendern tar slut, vilket skulle betyda jordens undergång. Somliga tror också att den yttersta dagen kommer att inträffa då."(Wikipedia)

Låt oss säga att du har ca 200 miljoner dollar liggande i nån byrå där hemma och vill göra något riktigt kul med dem.
Varför inte försöka göra en av de bästa filmerna någonsin?
Ja varför inte varsamt spendera varje cent för att försöka uppnå perfektion?





Det var antagligen så teamet bakom 2012 tänkte, synd bara att de inte lyckades.. med något.. överhuvudtaget.. nästan...
Har man sett filmer som Independence Day, Deep impact och Armageddon så finns det faktiskt ingen anledning att se på den här filmen.
Allt man får är uttjatade "världens undergång klyschor" och en och annan smårolig kommentar som tagen ur en bok man läst si sådär femtio gånger.
Och jag överdriver faktiskt inte nu men den här filmer toppar alla listor över förutsägbara filmer, allt känns så bekant och man har inte lämnat någon plats alls för överraskningsmoment.
Känns ganska trist då jag faktiskt hade bestämt mig för att få en skön hemmakväll framför tv:n med en bra film.

Vi har en standardbörjan, uppenbara dramascener där man på förhand vet hur det ska sluta, och dessa evigt intetsägande mellanscenerna som i det stora hela är det sista du kommer att minnas från filmen.

Tänk er, 200 miljoner dollar(!), tänk hur mycket gott man hade kunnat göra med dessa pengar.
Man hade kunnat bygga upp och förbättra samhällen i fattiga länder och gett tusentals personer nytt hopp, man hade kunnat förhindra barn från att svälta ihjäl... men nej, man var tvungen att göra en av de sämsta filmerna någonsin.

Känslan man får efter att ha kollat klart filmen är som att du har fått till det med en snygg brud efter ett barbesök och två dagar senare ringer hon och säger "Jag glömde berätta att jag har hiv, du bör nog testa dig".

En annan viktig fråga

Bortsett från invandrarfrågan finns det en annan viktig fråga som våra kära politiker inte verkar bry sig så mye om, fildelningen.
Något måste göras, men vad?
Man kom på att den sk IPRED lagen var ett bra sätt att ta itu med med fildelarna.
Det var ju något av ett bottennapp, fler och fler lär sig hur man döljer sitt IP nummer när man är på nätet och internetoperatörerna har börjat radera uppgifter om folk tidigare.

Enligt en undersökning på Aftonbladet där man frågade "Är det rätt att jaga illegala fildelare?" svarar 92.8% Nej.
Det visar att man verkligen misslyckats, givetvis ska man försöka förhindra illegal fildelning men inte med de metoder som tagits fram nu, det leder bara till hat och ilska mot regeringen.

Så kära riksdagspolitiker, bollen är i era händer, gör om gör rätt.

Rika småglin som kivas

Politik, vad kan man säga om politik? Vad kan man säga om den svenska politiken? De svenska politikerna?
Är det en samling kompetenta personer som samlats för att gemensamt driva igenom politiskt korrekta och moraliskt behagande punkter?
Eller är det en hög överbetalda småglin som kivas och vägrar växa upp?

Åter igen skulle jag vilja ta upp det omdebatterade partiet Sverigedemokraterna(SD).
Nu när SD är på frammarsch öppnas de stora möjligheternas port för de etablerade riksdagspartierna, nu har de en chans att visa deras kompetens och mognad genom att via eftertänksam politik totalt köra över SD.

Allt som skulle krävas är några välplanerade politiska debatter från samtliga partier för att visa att SD inte har så mycket att komma med.
Nu klankar jag inte ner på Åkesson, han i sig ger verkligen sken av att vara en slipad kille som kan bemöta kritik och uppföra sig professionellt.

Så hur går man tillväga för att bemöta SD?
I korta drag kan man säga att vissa politiker håller för ögonen och inbillar sig att "det jag inte ser kan inte skada mig" medan andra håller hårt för öronen och skriker "LALALALALALA JAG KAN INTE HÖRA ER!! LALALALALA".
Ja ungefär vad man kan förvänta sig av just en hög blöjbarn med slips runt halsen, finskor på fötterna och toblerone i skitan.
Man tror verkligen att man kan ignorera bort "problemet", alternativt så väljer man att gräva i blöjan för att kasta lite färsk avföring på det.
Newsflash! Det funkar inte... det gör bara att de som redan stödjer SD på någon punkt kommer att hålla sig fast hårdare.

Det finns faktiskt en "enkel" lösning.
Kommer ni ihåg när ni var små och önskade er den där speciella julklappen?
Det där häftiga spelet eller den där coola actionfiguren, men på julafton fick ni något halvdant i form av en robbindocka istället för batman eller det där spelet som redan funnits på marknaden i ett år.
Det var antagligen för att era föräldrar var tvungna att kompromissa, det fanns ingen möjlighet för dem att köpa allt det bästa så istället fick ni något liknande som ni kanske blev lite besvikna över men som ändå fick duga.
På samma sätt måste riksdagspartierna kompromissa, det behöver inte vara antingen eller vad gäller invandrarfrågan, istället för att vägra förändra något och således ge kraft och SD så kan man komma med några mellanförslag, kanske inte lika drastiska som de SD har, men bara så man visar att man är villig att se över frågan och göra förändringar.

De jag känner mig mest besviken över i nuläget är Moderaterna, Vänsterpartiet och Socialdemokraterna.
Av någon anledning hoppades jag att dessa partier skulle vara de som skulle glänsa med sin mognad och kompetens.. men jag hade tydligen fel.
Är även lite förvånad över att KD inte visat stort intresse av att samarbeta med SD, de delar ju trotts allt några punkter, som som ogillande av oliktänkande och en vägran att ge homosexuella samma lika rättigheter som heterosexuella.

Jaja, vi får se hur allt blir i valet nästa år, min röst kommer iaf att gå till det parti som tydligast kan lova att riva FRA och IPRED lagen i småbitar, rätten till frihet och privatliv borde ju vara högst upp på alla partiers listor av löften, men så är inte fallet...

Kristian Rautio
Socialist kritiska Dagbladet