Vad har hänt?

Vad är det som har hänt med oss? Den frågan ställer jag mig allt oftare.
Jag läser om tider som fanns innan min födelse, jag ser ett Sverige som var rikt på så mycket gott men som dolt sig i ett mörker av ansvarsvägran.

Förr tog vi hand om våra egna, det fanns inte mycket till allmän äldreomsorg och alla hade inte råd med dyra mediciner. Dock fanns det något som hette ansvarstagande, vi kände ett ansvar för våra nära och kära, om de var gamla eller sjuka så tog vi hand om dem. Även om vi visste att deras sista dag i livet närmade sig så fanns vi där för dem, ända in i döden gav vi dem kärlek och trygghet, vetskap om att vi var där med dem.

Folket var fattigt, det var långa hårda arbetsdagar, men vi hjälpte varandra att klara det. Det fanns inte alltid tillgång till bra skolor och barnvård så vi själva lärde våra barn vikten av artighet och arbete.

Nuförtiden flyttar vi ifrån våra föräldrar, när de blir gamla och inte kan ta hand om sig själva så skickar vi dem till äldreboenden.
Om något går snett där så skyller vi på personalen eller på regeringen som inte ger nog mycket pengar till äldreomsorgen.

Våra barn skickas till skolor och om de mot all förmodan inte kan uppföra sig så skyller vi på tv, tv-spel och våldsamma filmer.

Vi är inte sena med att kalla oss för demokratiska, solidariska och omtänksamma eftersom vi betalar skatt.
Vi betalar gärna mer i skatt bara de behövande får det bättre, men varför kan vi inte själva donera mer pengar till sjukvård, skolor och annat utan att det måste finnas en obligatorisk skatt som dras varje månad?

Frågar man någon om denne skulle kunna tänka sig betala mer i skatt(den skatten skulle motsvara ca 500kr mindre i handen varje månad) för att förbättra villkoren för de långtidssjukskrivna så får man svaret "-absolut".

Frågar man istället samma person om han eller hon inte skulle tänka sig att varje månad lägga in 500kr i en fond för de långtidssjukskrivna så finns det nog ursäkter så det räcker och blir över, "jag har ju mina egna utgifter", "Det gör ingen större skillnad om bara jag gör det", "Jag har inte råd".

500kr är alltid 500kr, men vi ger dem bara till välgörande ändamål om vi måste, genom förhöjd skatt t.ex.

Visst var vi fattigare förut, visst hade vi sämre läkarvård osv, men vi tog i alla fall vårt ansvar, vi skyllde inte ifrån oss på allt och alla.
Så ja, det var bättre förr när solidaritet inte var ett ord utan en livsstil.